Strategin går, förståelsen står

Den 18 maj 2026 publicerade civilminister Erik Slottner en artikel på regeringen.se med rubriken Ett år med digitaliseringsstrategin – från strategi till resultat. Det är en lång lista. Lagförslag om interoperabilitet, statlig e-legitimation, sammanslagningen av PTS och Digg, beredskapsåtgärder för konnektivitet, bredbandsstöd och ett fyrtiotal myndighetsuppdrag inom AI och data. Den som läser listan i en sittning får intryck av en regering som arbetar.

Det är också i huvudsak sant. Sverige har under tolv månader uppgraderat den infrastruktur som AI ska köra på. Det är inte ingenting. Den som har följt svensk digitaliseringspolitik sedan tidigt 2000-tal vet att det har funnits längre perioder med betydligt mindre rörelse.

Och ändå. När jag hade läst igenom listan ett par gånger, satte jag mig och försökte formulera vad som faktiskt hade hänt. Inte vad regeringen hade beslutat. Inte vilka uppdrag som hade lagts ut. Utan vad som hade förändrats i landet av att strategin gått in på sitt andra år.

Svaret var nedslående kort. Den del av strategin som handlar om rörelse — datadelning, identitet, beredskap, infrastruktur — har börjat röra på sig. Den del som handlar om varför vi gör allt detta — produktivitet i ekonomin, hävstång i välfärden, ett samhälle som faktiskt jobbar smartare — står stilla.

Det som faktiskt rör sig

Låt mig börja med beröm, för den är förtjänad.

Interoperabilitetslagen, som regeringen lade fram i en proposition i april 2026, adresserar det enda problem som verkligen håller tillbaka offentlig AI i Sverige. Det är inte hårdvara, inte modeller, inte kompetens — det är att svenska myndigheter inte kan dela data med varandra utan att blanda in jurister i sex månader. Att civilministern, Finansdepartementet och Regeringskansliets jurister tillsammans har manövrerat fram en lag på det området är en verkstadsbragd. Den kan komma att märkas i många år.

Den statliga e-legitimationen är tolv år försenad, men nu är den på allvar på väg. Att hela den offentliga sektorn har vilat på en privat banktjänsts infrastruktur har varit en suveränitetsbrist som få har velat tala om. Att den nu åtgärdas är en stabilitetsvinst som visar sig först den dag BankID inte fungerar — och då blir värdet av offentlig redundans plötsligt konkret.

Sammanslagningen av PTS och Digg är rätt riktning. Två myndigheter har dragit åt olika håll i tio år. Frågan är om det blir en starkare myndighet eller bara en sammanslagen byråkrati, men ansatsen är försvarbar.

Beredskapsfokuset på konnektivitet — SE Alert, nationell roaming vid höjd beredskap, samförståndsavtalet om undervattensinfrastruktur i Östersjön, kvantkommunikationsprojekten — är det enda området där strategin känns temporalt aktuell. Det är ett efter-Ukraina-tänkande i ett kallt Östersjöperspektiv, och det är rimligt prioriterat.

Och programmet Avancerad digitalisering via Vinnova, 570 miljoner kronor till industri-AI under 2026, är det enda större anslaget som rör vid den del av ekonomin som faktiskt producerar något. Det är pengar som kommer att synas hos enskilda industriföretag.

Om strategin hade nöjt sig med dessa fem punkter hade det varit en hederlig ettårsavstämning.

Det som inte rör sig

Den hade däremot inte fyllt ett pressmeddelande. Och ett pressmeddelande måste fyllas.

Resten av listan består till stora delar av sådant som inte är resultat — det är ärenden på väg genom systemet. Regeringen har "gett över hundra myndigheter i uppdrag att redovisa sitt arbete med data och AI". Försäkringskassan och Skatteverket ska "utreda förutsättningarna för en AI-verkstad". Jämställdhetsmyndigheten ska "undersöka kunskapen om AI och jämställdhet". Digg ska "föreslå" en samverkansstruktur. Riksantikvarieämbetet ska "utveckla en digital plattform" för kulturkanon.

Allt detta är aktiviteter. Inget av det är resultat. Och det är värt att stanna upp och fråga: efter ett år, hur kommer det sig att en strategi vars uttalade mål är från strategi till resultat mäter sina framsteg i antal beställda redovisningar?

Svaret, tror jag, är att regeringen och dess myndigheter fortfarande betraktar AI som ett politikområde — något att förvalta, ett ärendeflöde att administrera — snarare än som en produktivitetskraft som redan finns i ekonomin och som måste mötas med en hastighet som motsvarar dess egen.

AI-verkstaden som diagnos

Ingen punkt på listan illustrerar problemet tydligare än AI-verkstaden.

Försäkringskassan och Skatteverket har fått i uppdrag att etablera en AI-verkstad för den offentliga förvaltningen. Modellen är ett centre of excellence — en central enhet som ska bygga kapacitet och dela med sig till andra myndigheter.

Den modellen har en historia. AI-politikens kompetenscentrum har ofta producerat pilotprojekt, vita papper och konferenser. Det de mer sällan har producerat är verklig överföringskraft. AI-kompetens som lever i en avskild enhet har en tendens att stanna i den enheten.

Det som faktiskt har fungerat — där det har fungerat — är att bygga AI-kompetens inne i respektive myndighets ordinarie produktionsapparat. Skatteverkets utvecklare bygger AI i Skatteverket. Försäkringskassans handläggare lär sig använda AI i Försäkringskassan. Inte i en gemensam verkstad som ska "sprida kapacitet".

Att Sverige 2026 startar en AI-verkstad som ska "stödja övriga myndigheter" är policyimport från 2019. Det är ett konkret beslut, det kommer att kosta riktiga pengar, och risken är att det levererar precis det som kompetenscentrum brukar leverera: bra rapporter, fina demonstrationer och svag mätbar effekt på myndigheternas produktivitet.

Skalan

Strategin har en annan blind fläck som är värd att namnge.

I budgetpropositionen för 2026 presenterade regeringen reformer för 479 miljoner kronor till AI och data, med cirka 500 miljoner per år beräknat för 2027–2030. Det är 2,5 miljarder kronor över fem år. För hela den svenska AI-satsningen.

Sätt det mot strategins egen ambitionsnivå: stärkt konkurrenskraft, effektivare välfärd, högre säkerhet och bättre offentlig service. Då är 500 miljoner kronor per år inte en nationell omställningssatsning. Det är ett samlat utvecklingsanslag för ett politikområde som fortfarande behandlas som en kostnadspost, inte som en produktivitetsmotor.

Sverige har goda förutsättningar — kallt klimat, el med låg fossil andel, glesa befolkningsstrukturer som passar för datacenter och ett tekniskt utbildat samhälle. Vi skulle kunna bygga en suverän AI-träningskapacitet i Europa. Det vore en faktisk industripolitik.

Strategin nämner det inte med ett ord. Den behandlar AI som ett administrativt fenomen som ska digitalisera myndigheter — inte som industri, inte som energifråga, inte som suveränitetsfråga utanför försvarsdomänen. Storleksordningen på anslagen avslöjar prioriteten. Femhundra miljoner per år är vad man satsar på ett politikområde bland andra. Det är inte vad man satsar på en strukturell produktivitetshävstång.

Vad förståelsen kräver

Det är inte rättvist att kräva av en regering att den ska förstå AI på det sätt som någon som arbetar med tekniken dagligen förstår den. Politiken har sina egna tidsskalor, sina egna kompromissbehov, sina egna språkvanor. Slottner är inte teknolog, och han har inte i uppdrag att vara det.

Men det går att kräva att en regerings organiska minne — den apparat av tjänstepersoner, departement, myndigheter och utredningar som ska översätta tekniken till politik — ska följa med i takten. Och där har strategin sina svagheter.

Den utgår från att AI är något staten ska tillgängliggöra för medborgare och företag. Sanningen 2026 är att medborgare och företag redan har den. Den finns på skrivbord, i molntjänster med låga månadsavgifter och i öppna modeller som vem som helst kan ladda ner. Frågan är inte hur staten ska sprida AI. Frågan är vad staten ska göra med det faktum att den redan är spridd.

Den utgår från att verkstäder och kompetenscentrum bygger kapacitet. Verkligheten är att de mest produktiva AI-användarna inom svensk offentlig sektor 2026 är enskilda kommuner och regionala verksamheter som har gått in via öppna modeller utan att vänta på nationella initiativ. De är pragmatiska, deras lösningar är klumpiga, och de levererar. Strategin har ingen position kring dem alls.

Den utgår från att hundra myndigheters redovisningar genererar lärande. Verkligheten är att samtidiga uppdrag om "redovisa hur ni arbetar med AI" till hundra olika organisationer skapar konsultintäkter och PowerPoint-arbete, inte gemensamt vetande. Det är som att be hundra fabriker rapportera om sitt produktivitetsarbete och tro att man får en industripolitik på köpet.

Den utgår, sammanfattningsvis, från att AI är ett politikområde som ska styras. Det är det också. Men det är dessutom en produktivitetskraft som ska användas. Det går inte att se den användningen i strategins ettårsavstämning. Och det är inte därför att den saknas ute i landet — den finns i verksamheterna, i kommunerna, i småföretagen och på människors egna datorer — utan därför att regeringens språkapparat inte är byggd för att registrera den.

Sammanfattning

Slottners avstämning visar en regering som har blivit duktigare på att administrera infrastrukturen för AI och som fortfarande inte har förstått varför vi har den.

Det är en framgång. Det är inte den framgång rubriken lovar.

Den infrastruktur som byggs ut — datadelning, identitet, sammanlänkning, beredskap — kommer att vara värdefull i tio år framåt. Den lägger grunden för något. Vad detta något är, vet ingen i Riksdagshuset.

Den strategi som annonserades våren 2025 var Sveriges första heltäckande digitaliseringsstrategi. Den avstämning som publicerats våren 2026 visar att strategin lever. Det är ovanligt. Det är välkommet. Det räcker inte.

För strategin är inte målet, som civilministern själv skriver. Resultaten är det. Och resultaten — där människor jobbar smartare, där myndigheter handlägger snabbare, där företag växer på produktivitet snarare än på arbetad tid — finns inte i listan. De finns ute i landet, hos dem som har lärt sig själva, ofta utan att veta att de ingår i en strategi.

Det är där den verkliga ettårsavstämningen sker. Och den sker utan Regeringskansliets vetskap.

Källor och kontrollpunkter

Essätexten är en kommentar till regeringens egen sammanställning av digitaliseringsstrategins första år, satt i sammanhang med svenska budgetbeslut och myndighetsuppdrag. Slutsatserna är författarens.

Rolf Skogling skriver AI-skiftet ur ett industrinära och praktiskt perspektiv, med utgångspunkt i hur AI faktiskt används i organisationer och produktion.