Nyligen släppte AI Futures Project — teamet bakom det uppmärksammade AI 2027 — sin motbild: Plan A. Där AI 2027 slutade i antingen utplåning eller total maktkoncentration är Plan A ett medvetet positivt scenario. Kärnan är en broms: USA och Kina enas 2029 om att inte kapplöpa mot superintelligens, all AI-forskning görs offentlig, dussintals företag i många länder tillåts komma ikapp fronten, och världen går in i vad författarna kallar ömsesidigt säkerställd compute-förstörelse. Man skalar inom mänsklig nivå till 2035, pausar vid topp-expertnivå, och släpper loss mot superintelligens först 2040. Därav titeln.
Det är ett ovanligt hederligt dokument. Författarna säger rakt ut att det är en rekommendation förklädd till scenario, inte en prognos, och de utsätter sin egen plan för just den granskning de efterlyser hos andra. Därför är den värd att granska på riktigt. Och min invändning är inte att planen är för optimistisk om intelligensen. Den är att den bromsar fel kurva.
Bromsen är inte en prognos
Det är lätt att läsa 2030–2040 som ett påstående om att intelligensen utvecklas långsamt. Det gör den inte. Den långsamma banan är en påtvingad broms. Utan avtalet har författarna fullt automatiserad AI-forskning redan 2030 och superintelligens vid samma års slut; en av dem tror att verkligheten går ännu snabbare än scenariot. På den punkten är de och den exponentiella kurva vi beskrev i Var sjunde månad i stort överens.
Det bärande — och minst utredda — antagandet ligger någon annanstans. Plan A förutsätter att den fysiska, industriella utrullningen följer kognitionskurvan tätt: robotparken växer fyrfaldigt om året, två miljarder robotar finns på plats 2036, en ”industriell explosion” där robotar bygger fabriker som bygger robotar. Det är där jag tvekar. Kognition och atomer lyder inte samma lag.
Överhänget
Kognition är billig, kopierbar och har marginalkostnad noll. Atomer har det inte. Alltså glider de två kurvorna isär — och asymmetrin är domänberoende. Det som är kognitionstungt och atomlätt accelererar, kanske snabbare än Plan A antar: cyber, påverkan, finans, forskning, och framför allt AI-utvecklingen själv. Det som kräver atomer släpar: robotik, tillverkning, kraftnät, byggen.
Vår egen bevakning visar båda halvorna samma vecka. JadePuffer — den första helt autonoma ransomware-kedjan, från intrång till kryptering utan mänsklig hand — är redan här. Samtidigt räknar de ledande humanoidbolagen fortfarande sina robotar i tiotusental: norska 1X uppger kapacitet för tiotusen händer om året, kinesiska Zeroth trettiotusen order. Steget därifrån till Plan A:s två miljarder robotar 2036 kräver att den globala flottan växer hundratusenfaldigt på ett decennium. Det går att skriva in i en modell. Det är något helt annat att gjuta det i betong, koppar och tillstånd.
Det är den industrinära invändningen i ett nötskal: den som någon gång byggt en anläggning vet att ledtider, leverantörskedjor och tillståndsprocesser inte följer Moores lag. En armé genidesigner löser inte bristen på transformatorer.
Fysiken begränsar även intelligensen
”Intelligens snabb, atomer långsam” är ändå för rent. Kognitionskurvan stryps själv av fysik. Illustrationen stod i vårt eget flöde i veckan: SK Hynix största utländska USA-notering någonsin, byggd på att bolaget kontrollerar merparten av världens HBM-minne — den flaskhals hela AI-utbyggnaden just nu sitter fast i. Och HBM är bara det första ledet: kraft, kylning och nätanslutningar följer efter i samma kedja. Compute, energi och fabriker kopplar ihop kurvorna på infrastrukturnivå även när de frikopplas på utrullningsnivå. Man kan inte tänka sig förbi ett kraftunderskott.
Den regulatoriska friktionen — dubbeleggad
Plan A förutsätter också en närmast friktionsfri institutionell anpassning: nya skattekoder, marknader för utsläppsrätter på robotar och compute, en medborgarutdelning, särskilda ekonomiska zoner — allt rest på två, tre år och samordnat av ett globalt konsortium. Ställ det mot verkligheten. EU:s AI-förordning tog åratal att förhandla. Norges KI-lov bereds fortfarande. FN samlade nyss 193 länder till sin allra första globala AI-dialog. Regleringen rör sig i en annan tidsskala än scenariots institutionella spurt.
Och friktionen är dubbeleggad. Är regleringen så trög som den brukar vara, blir själva avtalet — som ju är det största regulatoriska megaprojektet i hela planen — ännu mindre troligt. Man kan inte åberopa institutionell tröghet mot robotutrullningen och samtidigt anta bort den för dealen.
Varför asymmetrin ändrar riskbilden
Här biter poängen. Om kognitionen kommer först och atomerna sist, kommer Plan A:s lugnande delar långsamt — den ordnade, breda, distribuerade utbyggnad som ska sprida makten — medan de skrämmande delarna kommer tidigt. Maktkoncentration, cyberangrepp, storskalig påverkan, design av nya vapen: inget av det kräver robotar. Det kräver bara billig, övermänsklig kognition. Överhänget gör alltså riskbilden värre i just den ände där scenariot vill trösta oss. Det vänder på hela dramaturgin: det farliga anländer före det tröstande, inte efter.
I våra egna scenarier
Översatt till vårt eget ramverk är Plan A i praktiken en iscensatt Delning — ett medvetet försök att sprida AI brett — som förutsätter bort Friktion. Men Friktion, fysisk och regulatorisk, är inte en störning i marginalen. Den är den variabel som avgör utfallet. Ett scenario som vill bromsa rätt kurva måste börja där, inte anta bort den.
Den nordiska stolen
En sista sak, för oss. Plan A är en berättelse om två makter. USA och Kina förhandlar; ”resten av världen” får 45 procent av robot- och compute-kvoterna som en eftertanke, fördelad på kärnvapenmakter och länder med chiptillverkning. Sverige nämns inte. Norge inte heller.
Frågan blir därför: var sitter en liten, högtillitlig, EU-reglerad, energität europeisk periferi i en compute-duopol? Sannolikt inte vid förhandlingsbordet — men mitt i värdekedjan. Datacentren i Narvik, Luleå och Boden. Kraften. HBM-minnet vi äger en bit av genom oljefonden. Den europeiska fysiska AI som norska 1X visar går att bygga i toppklass. Det är inte makt att dela ut universum. Men det är en position, och den förvaltas bäst med öppna ögon och proportion — inte med tron att vi antingen vinner kapplöpet eller står helt utanför det.
Frestelsen, igen
Plan A:s största förtjänst är hållningen: att våga skriva ner en detaljerad plan och låta den granskas. Dess största svaghet är antagandet att atomer och institutioner lyder samma exponential som bitarna. Frestelsen — för att låna från Prognosens frestelse — ligger inte i att gissa fel årtal. Den ligger i att tro att den fysiska världen och dess regler skalar som mjukvara. Det gör de inte. Och det är i glappet däremellan, i överhänget, som det närmaste decenniet faktiskt kommer att avgöras.